En struts som sticker ned huvudet i sanden

LO-tidningen avhandlar idag ämnet bloggande. Och det faktum att alla företag med självaktning har en företagsblogg. Hysteriskt roligt tycker jag. Till LO räknas ju som de flesta vet min gamla arbetsgivare Handels in. Handels som freakade ut efter ett tag på den blogg som jag ansvarade för och släckte ner det hela.

De valde censur då de inte klarade av den kritik som jag levererade. Aldrig kallade jag dem usla arbetsgivare. Aldrig uppmanande jag någon att skita i facket. Jag kritiserade däremot gubbväldet som styr facken i stort och Handels i sak. Bland annat. Men kritiken var saklig och pekade på ett enormt problem inom fackföreningsvärlden. En åsikt de flesta delar med mig.

Jag träffade en före detta kollega häromdagen som berättade att det nu hölls på att skapas en policy gällande sociala medier. Mitt bloggande låg till grund för den stress för att nämnda policy saknades. De var också oroliga för vad jag kan komma att skriva nu när jag lämnat dem och därmed inte längre är hållen av risken att få sparken.

Handels energi ligger alltså på förhoppningen om att jag inte ska skriva om dem. Varför de inte önskar detta är inte så svårt att räkna ut. Men vad jag tycker är problematiskt är att de anser problemet vara OM jag väljer att skriva och därmed VAD. Istället för att se över de enorma struktur- och ledningsproblem som existerar är de rädda att jag ska skriva om dem. Det hela påminner om en struts som sticker ned huvudet i sanden.