220 000 anledningar till att bry sig

Jag har inte bloggat på sjukt lång tid. Varför jag återupptagit bloggandet har 220 000 anledningar. 220 000 är nämligen antalet barn i Sverige som lever i fattigdom. Det är 8 800 skolklasser och tre barn i varje klass om du räknar att varje klass i genomsnitt har 25 elever.

Det debatteras friskt kring föreställningen om att vi inte har någon barnfattigdom i Sverige, att faktumet att inte ha råd med en iPhone eller en Thailandsresa inte är fattigdom. Vilket är helt korrekt. Det handlar nämligen inte om iPhones vara eller icke vara. Det handlar om att barn inte ska behöva frysa på vintern för att familjen inte har pengar till vinterskor eller vinterjacka. Om hur det förutsätts att alla barn ska ha egna skidor med på skolutflykten eller ha råd med de obligatoriska 50 kronorna som resan kostar. Att det finns barn som äter sitt enda mål mat i skolan. Det är fullkomligt absurt.

Sverige ratificerade Barnkonventionen 1990 och med en snabb subtraktion innebär det 21 år sedan. 21 år och fortfarande lever vi inte upp till det faktum att ett välfärdsland som Sverige inte ska ha barnfattigdom - något som vi också blivit kritiserade för av FN:s barnrättskommiteé.

Rädda Barnen har under nästan tio års tid släppt rapporter om hur barnfattigdomen ser ut i Sverige. 2011 visade sig vara året då frågan fick ordentligt fäste på den politiska agendan. Nu kommer nästa del av kampanjen: BLACK - som är en synonym för att inte ha pengar. En kampanj där kreativa unga mellan 9-17 år får författa texter om fattigdom, självupplevd eller ej. Några av texterna väljs sedan ut av Sveriges artiststall och blir låtar som släpps löpande under 2011. I förra veckan berättade vi att Lisa Miskovsky skriver och framför kampanjlåten - som har release under augusti. Snart kommer också de första artisterna som tolkar de barnförfattade texterna att avslöjas.

Du kan också göra skillnad. Det krävs nämligen så ytterst lite för att ta ställning för de utsatta barnen. Protestera i skolan om det pratas om att skolutflykten kostar pengar. Bli medlem eller månadsgivare i Rädda Barnen. Följ BLACK på Twitter eller Facebook. Skriv till politikerna och kräv handling. Uppmuntra någon i din närhet att skriva en text till BLACK. Eller sprid detta blogginlägg. Oavsett så har du då tagit ställning mot barnfattigdom och för alla barns rätt och lika värde.

Guldägg och silverägg för How Hetero

How Hetero startade sin revolution i världen i juli 2009. Efter det har hundratusentals människor runt om i världen scannat av sin och andras Twitter, kollat av hur hetero deras Spotify-listor och bilder är samt hur många procent av normen som ens Facebook-vänner gör en.

I torsdagskväll fick jag ta emot Sveriges finaste reklampris för kampanjen. Ett guldägg i katergorin Media och ett silverägg i PR. Man kan säga att jag flippade rejält. För de dödliga som inte fick ta del av tacktalet så kan vinnarintervjun efter ge en viss indikation på hur jag var innan.

How Hetero blev också i veckan nominerad i The Webby Awards, webbvärldens motsvarighet till Oscarsgalan. De nominerade bidragen kommer att bedömas av ”The academy” som består av 750 kreatörer, entreprenörer, regissörer och musiker. Bland jurymedlemmarna finns artisterna Beck och David Bowie, superentreprenören Richard Branson och Simpsonskaparen Matt Groening. De nominerade bidragen kommer också att bedömas av hundratusentals webbintresserade i Peoples Choice Award. Se till att rösta.

Det är slående med alla fantastiska priser och nomineringar. Åkestam Holst lyckades skapa en kampanj som verkligen lyft samhällsdebatten kring heteronormen. Även internationellt. För mig har samarbetet med Åkestam Holst varit enormt utvecklade både som person och yrkesmänniska. Därför kommer jag kommer också att avsluta detta blogginlägg med att tacka alla som gjorde How Hetero så framgångsrik.

Fredrik Widén, Martin Cedergren, Bella Lagerquist, Lars Baecklund, Monica Born, Andreas Ullenius, Kalle Åkestam, Jocke Labraaten, Yvan Archimbaud.
Jag vill också tacka Spotify, produktionsbolagen River Cresco, Thompson och The Brewery samt min fantastiska pressgrupp Hanna Freij, Annika Ilmoni, Tess Lindberg, Alva Nilsson och världens bästa assistent Linda Sundh.

Till sist har jag sparat de som verkligen gjort det möjligt för mig att nu vara ägginnehavare. Det är alla som twittrat, facebookat, bloggat och på andra sätt spridit How Hetero över hela världen. Tack.

Bye Bye Stockholm Pride

Så var då dagen här. Jag började mina funderingar i höstas och lämnade beskedet i februari. Att jag lämnar Stockholm Pride och mitt uppdrag som presschef. Faktiskt ett av de svåraste besluten jag kommit att göra rent karriärsmässigt. Men sannolikt ett av de bästa.

December 2008 fick jag uppdraget som presschef. Detta efter ett år inom organisationen som resulterat i ångest, ett kraschat förhållande och ett allmänt hat mot Stockholm Pride - då jag såg det som roten till allt ont som konsekvens av EuroPrides existerande. Turligt nog gick den känslan över och jag fick istället packa mina väskor och se tillbaka med en positiv känsla i magtrakten.

Samarbetet med Åkestam Holst resulterade i den världsomnämnda How Hetero-kampanjen. Vecka 31 var mitt livs mest surrealistiska och fantastiska vecka. Vinsten i Eventbarometern för störst mediegenomslag i Sverige av stads- och kulturfestivaler fick mig att gråta. MyNewsdesk med personal och vinsten som "Årets pressrum" var ren glädje.

Tack för dessa fantastiska 15 månader. Nu ska jag ägna tid åt att springa på galor och plocka hem priser. Vi ses på barrikaderna.

Fackförbundet som lanserar en skuldfälla

Kycklingdagarna är här. Med den köphysteri. Påskäggen ska fyllas med godis, DVD:s eller andra give aways. Köphysteri leder till övertrasserade kreditkort. Det leder i sin tur till detta blogginlägg.

I höstas lanserade Handelsanställdas förbund sitt nya kreditkort. Jag såg rött. Upprörd och ifrågasättande undrade jag hur i helvete ett arbetarförbund kan välja att promota att människor ska köpa saker på kredit. Rösterna emot mig och för kortet menar på att det hela är frivilligt. Men herregud. So what. Kredit leder till helvetet. Men kanske aldrig tillbaka. Ni sitter kanske hemma och hånskrattar åt "Lyxfällan" på TV3 och tänker att de är ena riktiga loosers. Men det är verklighet för många i detta avlånga land. Ett kreditkort gör att man - i alla fall om man inte kan hantera det - tappar greppen om pengars värde. Man inbillar sig att man visst har råd. Att pengarna kommer att finnas när fakturan väl landar på hallgolvet. Men med lån kommer ränta. Inget här i livet är gratis.

I en intervju med E24 får Roger Hemming, specialist på medlemsförmåner hos Handelsanställdas förbund, frågan: Är det fackets uppgift att förmedla kreditkort till medlemmarna? Svaret blir: "Man måste se till omvärlden. Ska man låna pengar av banken lånar de inte ut småsummor om man till exempel behöver nya glasögon till barnen. Alternativet är i så fall en räntefri kredit i affären och det är mycket dyrare."

Jag blir så arg att jag kokar. Om vi ska se till omvärlden så ter den sig så att unga människor nu står i skuldfällor i och med sms-lån, familjer står nakna och förnedrade i "Lyxfällan", människor tar bostadslån som kommer att ruinera dem när räntan höjs och antalet fall växer hos Kronofogden. Detta tycker tydligen Handels är en bra grej att bidra till.

Häromveckan fick jag ett brev från Handels. Typ det fjärde i ordningen. Ett brev som uppmanar mig att skaffa denna kreditfälla. Jag betackar mig från er cynism. Sluta skicka dessa brev. Jag vill inte ha ett jävla kreditkort. Hälsningar, Jessica W Sandberg.

En struts som sticker ned huvudet i sanden

LO-tidningen avhandlar idag ämnet bloggande. Och det faktum att alla företag med självaktning har en företagsblogg. Hysteriskt roligt tycker jag. Till LO räknas ju som de flesta vet min gamla arbetsgivare Handels in. Handels som freakade ut efter ett tag på den blogg som jag ansvarade för och släckte ner det hela.

De valde censur då de inte klarade av den kritik som jag levererade. Aldrig kallade jag dem usla arbetsgivare. Aldrig uppmanande jag någon att skita i facket. Jag kritiserade däremot gubbväldet som styr facken i stort och Handels i sak. Bland annat. Men kritiken var saklig och pekade på ett enormt problem inom fackföreningsvärlden. En åsikt de flesta delar med mig.

Jag träffade en före detta kollega häromdagen som berättade att det nu hölls på att skapas en policy gällande sociala medier. Mitt bloggande låg till grund för den stress för att nämnda policy saknades. De var också oroliga för vad jag kan komma att skriva nu när jag lämnat dem och därmed inte längre är hållen av risken att få sparken.

Handels energi ligger alltså på förhoppningen om att jag inte ska skriva om dem. Varför de inte önskar detta är inte så svårt att räkna ut. Men vad jag tycker är problematiskt är att de anser problemet vara OM jag väljer att skriva och därmed VAD. Istället för att se över de enorma struktur- och ledningsproblem som existerar är de rädda att jag ska skriva om dem. Det hela påminner om en struts som sticker ned huvudet i sanden.

How Hetero tar över världen. Igen.

Den här bloggen har begått bloggarnas dödssynd det senaste halvåret. Anledningarna är många och inga av dem lämpade för offentligt blottande. Dock är min tanke att den döda ska väckas upp till åtminstone konstgjord andning och börja gröta runt i sådant som jag tycker behöver gyttjas omkring i. Exklusive mitt leverne i flatvärlden. Där finns det bättre bloggar som täcker den typen av rapporteringar. Mitt tips för dagen om du vill ta del av sådant är Bitterflatan.

Så till väsentligheter. Sedan december 2008 har jag varit presschef för Stockholm Pride. Tillika pr- och marknadsföringsansvarig. Under 2009 drog jag in Sveriges bästa byrå Åkestam Holst att börja jobba med oss. Resultatet blev bland annat den världsomnämnda kampanjen How Hetero.

Det är med stolthet och tydliga minnen över alla tårar, skratt och vakna nätter som skapade inte bara det största pressgenomslaget för festivalen någonsin, utan också världens coolaste kampanj, som jag nu ser fram emot att How Hetero fortsätter ta över världen med detta case.

Jessica W Sandberg vs. Handels

I onsdags fick jag ett samtal från TV4. Jag refererade direkt i mitt huvud till att de ringde till mig i egenskap som presschef för Stockholm Pride. Att de ville snacka kring den senaste How Hetero-kampanjen som släppts i dagarna, alternativt att de ville prata om det faktum att Stockholm Pride valt MAKT som årets tema.

Så var inte fallet. De ringde gällande den blogg som jag tidigare huserat över på Handelscity - ett projekt som Handelsanställdas förbund står bakom. Handels är med andra ord min arbetsgivare.

Jag gjorde på bloggen som jag brukar. Jag sa vad jag tyckte. Framförallt berörde jag maktstrukturer inom den fackliga sfären. Jag belyste de problem jag såg. Och fortfarande ser. Att fackförbundsvärlden har organisationsproblem gör inte frågan om fackligt medlemskap mindre viktig. Ordet kamp är lika hett som att svära i kyrkan. Trots det så är det tack vare just ordets innebörd som vi i Sverige sluppit bland annat USA:s usla lönepolitik där inte ens två jobb täcker de dagliga utgifterna.

Tillbaka till min poäng. Det som skrevs på bloggen ogillades av ledningen som beslutade att lägga ner den. TV4 ringde och ville göra en grej på det - om människor i konflikt med sin arbetsgivare. Nu är inte jag och Handels i konflikt. Vi har garanterat åsiktsskillnader i frågan dock. Jag ställde såklart inte upp. Dessutom vet varenda person med några fungerande hjärnceller att man aldrig kan göra en sådan sak om man vill behålla jobbet. Bara en parentes.

Nu har också tidningen Arbetaren lyft händelsen. Och till skillnad från TV4-grejen var den helt osmaskig. Notisen konstaterade faktum - att bloggen blev för mycket. Att bloggen är nedlagd och att jag är ägare till detta åsiktsforum. Som såklart även min arbetsgivare har under ögonens lupp.

Det väcker ännu en gång den intressanta diskussionen om vad man kan skriva i sociala forum. Och vem som kan, vill eller vågar stå som avsändare. Vart går den berömda gränsen?