En struts som sticker ned huvudet i sanden

LO-tidningen avhandlar idag ämnet bloggande. Och det faktum att alla företag med självaktning har en företagsblogg. Hysteriskt roligt tycker jag. Till LO räknas ju som de flesta vet min gamla arbetsgivare Handels in. Handels som freakade ut efter ett tag på den blogg som jag ansvarade för och släckte ner det hela.

De valde censur då de inte klarade av den kritik som jag levererade. Aldrig kallade jag dem usla arbetsgivare. Aldrig uppmanande jag någon att skita i facket. Jag kritiserade däremot gubbväldet som styr facken i stort och Handels i sak. Bland annat. Men kritiken var saklig och pekade på ett enormt problem inom fackföreningsvärlden. En åsikt de flesta delar med mig.

Jag träffade en före detta kollega häromdagen som berättade att det nu hölls på att skapas en policy gällande sociala medier. Mitt bloggande låg till grund för den stress för att nämnda policy saknades. De var också oroliga för vad jag kan komma att skriva nu när jag lämnat dem och därmed inte längre är hållen av risken att få sparken.

Handels energi ligger alltså på förhoppningen om att jag inte ska skriva om dem. Varför de inte önskar detta är inte så svårt att räkna ut. Men vad jag tycker är problematiskt är att de anser problemet vara OM jag väljer att skriva och därmed VAD. Istället för att se över de enorma struktur- och ledningsproblem som existerar är de rädda att jag ska skriva om dem. Det hela påminner om en struts som sticker ned huvudet i sanden.

Jessica W Sandberg vs. Handels

I onsdags fick jag ett samtal från TV4. Jag refererade direkt i mitt huvud till att de ringde till mig i egenskap som presschef för Stockholm Pride. Att de ville snacka kring den senaste How Hetero-kampanjen som släppts i dagarna, alternativt att de ville prata om det faktum att Stockholm Pride valt MAKT som årets tema.

Så var inte fallet. De ringde gällande den blogg som jag tidigare huserat över på Handelscity - ett projekt som Handelsanställdas förbund står bakom. Handels är med andra ord min arbetsgivare.

Jag gjorde på bloggen som jag brukar. Jag sa vad jag tyckte. Framförallt berörde jag maktstrukturer inom den fackliga sfären. Jag belyste de problem jag såg. Och fortfarande ser. Att fackförbundsvärlden har organisationsproblem gör inte frågan om fackligt medlemskap mindre viktig. Ordet kamp är lika hett som att svära i kyrkan. Trots det så är det tack vare just ordets innebörd som vi i Sverige sluppit bland annat USA:s usla lönepolitik där inte ens två jobb täcker de dagliga utgifterna.

Tillbaka till min poäng. Det som skrevs på bloggen ogillades av ledningen som beslutade att lägga ner den. TV4 ringde och ville göra en grej på det - om människor i konflikt med sin arbetsgivare. Nu är inte jag och Handels i konflikt. Vi har garanterat åsiktsskillnader i frågan dock. Jag ställde såklart inte upp. Dessutom vet varenda person med några fungerande hjärnceller att man aldrig kan göra en sådan sak om man vill behålla jobbet. Bara en parentes.

Nu har också tidningen Arbetaren lyft händelsen. Och till skillnad från TV4-grejen var den helt osmaskig. Notisen konstaterade faktum - att bloggen blev för mycket. Att bloggen är nedlagd och att jag är ägare till detta åsiktsforum. Som såklart även min arbetsgivare har under ögonens lupp.

Det väcker ännu en gång den intressanta diskussionen om vad man kan skriva i sociala forum. Och vem som kan, vill eller vågar stå som avsändare. Vart går den berömda gränsen?