Sverige! Ni har missat poängen med Annah Björks hiphopkritiska krönika.

Den 17 september i år skrev Annah Björk en krönika i gratistidningen Stockholm City. Krönikan ifrågasatte hiphopkulturens - enligt Annah Björk - snedvridna syn på det kvinnliga könet. Tuttar och skakande rumpor är stående inslag i videor av artister inom genren och låttexterna är inte sällan nedlåtande mot just kvinnor.

Efter denna krönika har otroligt många i medie- och bloggsfären reagerat kraftigt. Framförallt negativt. Björk har anklagats för att vara okunnig på området hiphop och att hiphopen inte kan stå som syndabock för ett samhälle präglat av sexism och kvinnoförnedring. Senast ut är den utmärkta krönikören Nabila som huserar på konkurrenten Metro.

Men den dagliga misshandeln, våldtäkten, och diskrimineringen av kvinnor världen över då?
Ett samhällsproblem skylls på en musikstil bara för att ha en tydlig syndabock. Men kvinnofientligheten startade inte med hiphopen, skriver Nabila i sin krönika.

Och just där ser jag problemet. Min tolkning av Annah Björks krönika är inte att utmåla hiphopen som orsak till det strukurella problemet gällande det patriakat som vi har i samhället, utan lyfta till diskussion om vilka bilder vi accepterar av kvinnor. Hur det kommer sig att det är så självklart att kalla en tjej bitch eller hoe i en låttext. Eller varför tjejerna alltid har på sig minimalt med kläder i musikvideo efter musikvideo medan killarna inte objektifieras.

Hiphopen är en del av vårt dagliga medieintag. Därför bör den granskas med lika kritiska ögon som andra normskapare, vilka sedan ofta cemeteras just genom massmedia. Det är denna kritiska blick som Annah Björk vill få oss att rikta mot normerna inom hiphop. För den sakens skull betyder det inte att vi ska påstå eller anse att musiken står som ensam syndabock i bilden av kvinnan - men den är fortfarande en del av normcementerandet.