Heteronormens väktare

Jag är ett stort fan av Linus Fremin. Linus trädde in i mitt liv under sin tid som reporter på Resumé vilket sammanklingade med mitt presschefsskap på Stockholm Pride. Linus Fremin har ett språkligt uttryck, en personlig utstrålning och en värderingsbox som får mig att önska mer av honom. Hela tiden. Jag vill andas och vandra längs hans meningsbyggnader. Hell, jag vill vara hans meningsbyggnader.

Via hans blogg hittade jag heteronormens väktare. "Bloggen som förkovrar dig i den ädla konsten att argumentera mot homosexualitet" är centret där en påstådd socionom och kommunfullmäktige skanderar om det sjuka i att inte kvala in i heterofacket. Här påstås att homosexualitetens konsekvensanalys stavas självmordsförsök, HIV och barnlöshet. Andreas som författaren heter springer själv till någon tomte för reparativ terapi, som helt enkelt går ut på att "bota" homosexualitet. Tjena självförnekelse. Jag blir jävligt provocerad av både bloggägaren och blogginnehållet. Samtidigt kan jag inte hjälpa att tycka synd om en människa som bär ett sådant uppenbart självhat.

Men det är inget annat än skandal att denna person äger makt att fatta samhällsavgörande- och livsavgörande beslut i sina yrkesroller. En sorg för de människor som korsar hans sjuka åsikter.

Vad är egentligen extremt?

Stockholm Pride är en festival som kombinerar en politisk agenda med glam och upplevelser. En festival som sätter fokus på hur olika människor blir bemötta baserat på vem de vill leva med eller har ett könsuttryck som går utanför det förväntade.

Stockholm Pride sätter det här året förstoringsglaset på heteronormen. De oskrivna regler och förväntningar som finns gällande kön och sexualitet. Och hur denna box begränsar människor, i synnerhet hbt-personer, i vardagen och vilka konsekvenser som kommer med detta fyrkantiga synsätt.

Jag får ofta frågan om varför vi måste vara så extrema. Varför Pride Paradens deltagare, som manifesterar genom Stockholm på lördagen under festivalveckan, måste skylta med sin sexuella läggning.

Jag vill vända på frågan. Vad är egentligen extremt? Är det rädslan över att eventuellt inte få jobbet man söker, och därför mörkar att man lever med en partner av samma kön? Är det att jag varje gång jag åker tunnelbana måste överväga om jag ska följa normen, eller bryta den genom att hålla min flickvän i handen – och därmed riskera att bli uttittad och ifrågasatt. Var det extrema det som mötte de två killarna i Gamla stan i vintras, gåendes hand i hand, där promenaden hem slutade med att en av dem blir upptryckt mot en vägg och får en pistol intryckt i munnen.
Är det extremt?

Hur ofta lyfter media upp frågan kring heteronormen och de sociala strukturer som vi byggt in gällande kön och sexualitet? Hur ofta ifrågasätter de varför den manliga VD:n som en dag kommer in på kontoret i klänning, i folks ögon, antingen blivit galen eller är bög? Eller hur kommer det sig att fallet med pistolen i munnen endast resulterade i en notis?

Vi – som individer och samhälle, som makthavare och opinionsbildare, som normbrytare och normföljare – måste alla ta ett ansvar för de strukturer som vi kontinuerligt cementerar. Vi måste våga stanna upp och ifrågasätta oss själva, våra reaktioner och beteende. Först då kommer vi också att bli medvetna om vad som verkligen är extremt.

Vårdguiden guidar i heteronormativitet

På Vårdguidens hemsida kunde man tidigare hitta formuleringen;

”Redan från unga år lär vi oss att den livslånga kärleken tillsammans med en person av det motsatta könet är det vi bör sträva efter.”

Efter upprörda röster från hbt-rörelsen, då texten utesluter samkönade relationer, ändrade Vårdguiden till;

"Redan från unga år lär vi oss att den livslånga kärleken tillsammans med någon är det vi bör sträva efter.

Är det inte möjligtvis läge att ifrågasätta varför i all världen vi bör sträva efter den livslånga kärleken? Och just med någon? Lysande exempel på heteronormen. Livslång kärlek är tydligen det enda rätta. Och med en enda person. Att det finns många människor som vill bilda annorlunda familjekonstellationer än den tvåsammiga kärleksrelationen är uppenbarligen obetydligt i sammanhanget.

Idiotisk tv-debatt om den lyckliga singeln

Kvällsöppet i TV4 diskuterar frågan ifall man kan vara lycklig som singel, och jag förvånas av dumheten i hela debatten. Här sitter människor och diskuterar det fria valet att leva med vem eller vilka man vill och tvåsamhetsnormen tydliggörs på ett skrämmande sätt. Bara att ställa frågan; Kan man vara lycklig som singel? cementerar bilden av att det skulle vara ett sämre alternativ än motsatsen.

Dessutom diskuteras enbart att kontrasten skulle bestå av en tvåsamhetsrelation. Heteronormen äger debatten. Det ska vara en relation mellan två människor av motsatta kön som gäller. Men vad hände med alla som inte vill vara i boxen? Som vill leva med fler än en person. Vad hände med de som vill leva i en samkönad relation? Eller som inte vill ha något av alternativen?

Helene Sigfridsson från Makalösa föräldrar ifrågasätter dock varför vi människor måste sträva efter att ha sexuella relationer och accepterar inte den skuld som utdelas till människor som inte lever i en tvåsamhetsrelation av sexuell karaktär.

Ella Bohlin (KD) gör mig mörkrädd i att inte ens hon, som på något sätt ska symbolisera de "nya" kristdemokraterna, kan se bortom en tvåsammig olikkönad relation.

Winter Pride ska ändra attityden i Piteå

Coolast just nu är Winter Pride som arrangeras, i min födelsestad Piteå, den 20-21 mars.

På förra årets festival - det första Winter Pride ever - hade arrangörerna originaliteten att ha en Prideparad på skoter. Genialt!

Men det gäller att faktiskt komma ihåg de attitydsskillnader som präglar vårt avlånga land gällande hbt-frågor, och belysa dessa.

Norrland har en tydlig machoproblematik och heteronormsboxens väggar är solida. Ramen, som någon någonstans skapat, förväntas följas slaviskt. Detta gäller i synnerhet män som har sex med män. För attityden mot män som väljer att leva i samkönade relationer eller ha sex med en person av samma kön är fördömande och kall. Och konsekvenserna kan många gånger bli förödande.

Så Pitebor! Ut och paradera, manifestera och diskutera!

Dagens sanningar

Då jag idag inte har tid till efterforskning efter ämnen att blogga kring och sedan muttra över, så får det istället bli meningar som symboliserar mitt liv today;

Alkoholens fördärv i samhället.

Heteronormens regelverk kring kön och sexualitet bromsar upp hela samhället.

Alcazar borde ta hem hela skiten nästa lördag. Eller miss Sarah Dawn Finer.

De coolaste brudarna för tillfället är Cissi Wallin & Annika Marklund. Deras bloggar är min drog.