Sverige! Ni har missat poängen med Annah Björks hiphopkritiska krönika.

Den 17 september i år skrev Annah Björk en krönika i gratistidningen Stockholm City. Krönikan ifrågasatte hiphopkulturens - enligt Annah Björk - snedvridna syn på det kvinnliga könet. Tuttar och skakande rumpor är stående inslag i videor av artister inom genren och låttexterna är inte sällan nedlåtande mot just kvinnor.

Efter denna krönika har otroligt många i medie- och bloggsfären reagerat kraftigt. Framförallt negativt. Björk har anklagats för att vara okunnig på området hiphop och att hiphopen inte kan stå som syndabock för ett samhälle präglat av sexism och kvinnoförnedring. Senast ut är den utmärkta krönikören Nabila som huserar på konkurrenten Metro.

Men den dagliga misshandeln, våldtäkten, och diskrimineringen av kvinnor världen över då?
Ett samhällsproblem skylls på en musikstil bara för att ha en tydlig syndabock. Men kvinnofientligheten startade inte med hiphopen, skriver Nabila i sin krönika.

Och just där ser jag problemet. Min tolkning av Annah Björks krönika är inte att utmåla hiphopen som orsak till det strukurella problemet gällande det patriakat som vi har i samhället, utan lyfta till diskussion om vilka bilder vi accepterar av kvinnor. Hur det kommer sig att det är så självklart att kalla en tjej bitch eller hoe i en låttext. Eller varför tjejerna alltid har på sig minimalt med kläder i musikvideo efter musikvideo medan killarna inte objektifieras.

Hiphopen är en del av vårt dagliga medieintag. Därför bör den granskas med lika kritiska ögon som andra normskapare, vilka sedan ofta cemeteras just genom massmedia. Det är denna kritiska blick som Annah Björk vill få oss att rikta mot normerna inom hiphop. För den sakens skull betyder det inte att vi ska påstå eller anse att musiken står som ensam syndabock i bilden av kvinnan - men den är fortfarande en del av normcementerandet.

Strävan efter att vara lagom perfekt

Landet Lagom har fått en ny stjärna på krönikörshimlen. En stjärna som till och med kan visa sig vara Polstjärnan.
Annika Marklund, som huserar på Metro, lyfter i dagens text de sjuka ideal som präglar vårt samhälle - och vad som händer när man går för långt i sin strävan för att passa in i ramen som någon, någonstans, skapat.

Normen ter sig så att du ska vara lagom snygg, lagom smal samt ha alkohol som en naturlig del i ditt sociala spel med andra människor. Men. Hemligheten ligger i det förkastliga ordet lagom. För sticker du utanför blir du genast obekväm och sjuk. Och ingen vill ta i en pestsmittad.

Det är en sliten sanning, men icke desto mindre värd att upprepa: alkoholisten på parkbänken skulle lika gärna kunna vara du eller jag.
Vi vet det båda två, men vi blundar och balanserar vidare, skriver Marklund.

Annika Marklund kan vara Den samhällsröst som vågar ställa sig på barrikaderna och vägra acceptera att de normbilder som existerar får fortsätta etableras i det tysta.

Blondinbellas ansvar som förebild

Funderade fram och tillbaka under gårdagen om jag skulle blogga om det scoop (?) som Aftonbladet grävt fram gällande Blondinbella. Blondis har - troligtvis av någon läsare - blivit anmäld till familjeenheten då hon i sin blogg skriver om sin och sina vänners alkoholförtäring. Eftersom att fröken B är omyndig i två veckor till så följde därmed socialtjänsten upp frågan och plingade hem till Mamma BB för att diskutera dotterns alkoholkonsumtion.

Jag följer personligen Blondinbellas blogg. Jag är en stark motståndare till den alkloholglorifiering som sker av och i media - som ofta också förknippas med just kändisar och kändiskap. Därför tänkte jag ge två vinklingar av sakfrågan just när det kommer till Isabella Löwengrip a.k.a Blondinbella.

Till skillnad från den mesta massmediala bilden av alkohol skriker inte B ut om hur jävla häftigt och roligt hon har med alkohol. Hon har inte alkohol som huvudfokus när hon pratar kring sitt liv och leverne och hon skriver heller inte att alkohol is The shit.

Däremot förekommer exempelvis rödvin när hon pratar om hur hon haft middagar med sina kompisar och förtärt den promillehaltiga drycken eller till exempel på kändismingel där champagne regerar.

Som Sveriges mest lästa bloggare - och förebild - har Isabella Löwengrip ett ansvar gentemot sin målgrupp. En målgrupp som åldersmässigt framförallt rör sig i spannet under 18 år. Hennes skildring av alkohol förstärker normen om att man i sociala sammanhang alltid inkluderar alkohol.

Men. Isabella Löwengrip tillhör ändå den skala av kändisar som inte knarkar i TV, inte alltid syns på bild med ett glas i handen och heller inte konstant pratar om hur jävla kul det är att vara full.

Men frågan kvarstår - samhället, media och förebilder glorifierar och normaliserar alkohol så pass till den grad att vi anser alkohol vara en självklar del i våra liv - är den glada bilden av alkohol också den sanna?

Miljöpartiet kämpar för att bryta normbilden av hur en familj ser ut

Miljöpartiet de Gröna fortsätter sitt normbrytande arbete. Denna gång handlar det om den motion som igår lämnades in till riksdagen gällande barns rätt till fler än två vårdnadshavare.

Vi har ett samhälle som, i var och varannan mening, pratar om och kring barns bästa. Men vi lever i ett samhälle som inte är anpassat efter den verklighet som många barn växer upp i. Det finns otaliga exempel på familjer där exempelvis den ena parten av de biologiska föräldrarna inte är förälder i den bemärkelse som förväntas. Missbruk, sjukdom eller rent ointresse kan vara orsaker till detta.
Det finns också de familjer där barnet/barnen växer upp med fler viktiga vuxna än de två som de facto är de biologiska föräldrarna.

Jag har en kollega som berättade om sin vän. Vi kan kalla honom Hans. Hans levde med sin fru och hennes son - som hon hade från ett tidigare förhållande. Den biologiske fadern var jävligt ointresserad av barnet ifråga och fanns inte överhuvudtaget i sonen liv, men motsatte sig adoption. Sonen växte upp med mamman och Hans som sin pappa. Tio år senare omkommer mamman i en bilolycka och helt plötsligt står Hans utan rättigheter till sonen och den biologiske fadern tilldelas vårdnaden. På ett osannolikt kort ögonblick har Hans mist hela sin familj.

Detta är ett exempel på hur snävt vårt regelverk är. Vem kan motivera att ovanstående historia är för sonens bästa?

Ett annat exempel är barn i samkönade relationer. Det är vanligt att barnet lever med fler föräldrar än de två som biologiskt sett är knutet till barnet.
Dessa är såklart inte de enda exempel som finns. Familjesammansättningen ser olika ut hos olika individer. Därför är det intressant att staten idag bara tillåter två personer att vara juridiska vårdnadshavare - trots att dagens familjekonstellationer sällan är uppbyggda enligt den klassiska kärnfamiljen; mamma, pappa, barn.

Hur motiverar riksdag och regering att just två juridiska föräldrar är det bästa utifrån barns bästa?

Ordet giftermål är ett hån

Jaha. Då är inte samkönade par värda att ingå äktenskap, utan giftermål.
Ännu en gång diskrimineras människor som lever med en partner av samma kön.
Den könsneutrala äktenskapslagstiftningen knackar på samhället port, men Kristdemokraterna gör sitt till för att bromsa processen. Eftersom Alliansen inte vill skapa onödiga friktioner i samarbetet över partigränserna ska det då istället kompromissas. Ut med ordet äktenskap ur lagboken och välkommen in giftermål. En småsak kan det te sig.

"Ni" får ju ändå det viktigaste - en gemensam lagstiftning - kommer att eka i korridorerna.

Men då missar man poängen. Äktenskapet - som både ord och handling - har en djup och viktig innebörd hos många människor, oavsett vilket kön man tillhör eller lever tillsammans med. Att ersätta ordet med giftermål för att blidka Kd sänder ännu en gång signalen om att samkönade parrelationer inte rankas lika högt upp i hierarkin som de olikkönade. Äktenskapet är inget ord man kan köpa som en aktie på aktiemarknaden. Ordet ägs av alla och ingen. De fundamentalistiska kristna tror sig dock ha ensamrätt till det. En lagstadgad kompromiss kommer att bekräfta att så är fallet.

Som en parentes. 'Ord ska rädda homolag' är rubriken på SvD:s artikel. Och jag blir så trött. Alla som ingår i samkönade relationer är faktiskt inte homosexuella. Hört om bisexualitet någon? Jag gissar att det är många som nu blir provocerade ytterligare och tycker att jag är en hbt-fascist som gnäller på småsaker. Men den egna sexuella läggningen är ingen skitdetalj. Skulle annars debatten kring den könsneutrala äktenskapslagen skapa så mycket känslor?

Kristen humor när den är som allra bäst

Har Idol fastnat i könsfällan?

Ikväll kvalade tjejerna i Idol. Idol som är en musiktävling. Detta faktum vet alla. Men hela programmet gick ut på kläder och vad tjejerna de facto skulle ha på sig inför uppträdandet. Det ska bli intressant att se morgondagens program och ifall de diskuterar samma sak då det är killarnas tur att snälla-låt-mig-stanna-i-tävlingen-kvala. Eller har TV4 fastnat i den gamla, föråldrade och tröttsamma föreställningen om att tjejer och kläder per automatik blir en lycklig kärlekshistoria?