Jag föll pladask för Annika Marklund första gången jag läste en av hennes krönikor i Metro. Redan då fick jag den här töntkänslan av att vilja vara bästa polare med henne - såsom man (eller i alla fall jag) hade drömmar om att bli kompis med sina barndomsidoler.
Idag skummade jag snabbt Marklunds blogg och fann ytterligare bekräftelse på att min första känsla byggde på någon typ av grund. Marklund skulle svara på läsarfrågor;
Läsare: Kan du inte berätta om alla pojkarna som funnits i ditt liv, eller finns? Finns det någon som får ditt hjärta att klappa lite hårdare?
Vad står du politiskt? Vad har du för tankar och åsikter om vad som händer i runt om i världen?
Annika Marklund: Haha, de stackars pojkarna kan jag ju inte lämna ut bara sådär! Inte flickorna heller. Nej, mina kärleksaffärer får vara mellan dem och mig. I don't kiss and tell.
Politiskt anser jag att alla människor har ansvar för varandra, och att utopin är en värld där alla har samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter. Ett samhälle där solidaritet och utveckling går hand i hand, där både individens och kollektivets intressen tillvaratas och tillgodoses.
I fucking love her!
(fetade ord är helt enkelt mina egna betoningar)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar