lördag 17 april 2010

Guldägg och silverägg för How Hetero


How Hetero startade sin revolution i världen i juli 2009. Efter det har hundratusentals människor runt om i världen scannat av sin och andras Twitter, kollat av hur hetero deras Spotify-listor och bilder är samt hur många procent av normen som ens Facebook-vänner gör en.

I torsdagskväll fick jag ta emot Sveriges finaste reklampris för kampanjen.
Ett guldägg i katergorin Media och ett silverägg i PR. Man kan säga att jag flippade rejält. För de dödliga som inte fick ta del av tacktalet så kan vinnarintervjun efter ge en viss indikation på hur jag var innan.

How Hetero blev också i veckan nominerad i The Webby Awards, webbvärldens motsvarighet till Oscarsgalan. De nominerade bidragen kommer att bedömas av ”The academy” som består av 750 kreatörer, entreprenörer, regissörer och musiker. Bland jurymedlemmarna finns artisterna Beck och David Bowie, superentreprenören Richard Branson och Simpsonskaparen Matt Groening. De nominerade bidragen kommer också att bedömas av hundratusentals webbintresserade i Peoples Choice Award. Se till att rösta.

Det är slående med alla fantastiska priser och nomineringar. Åkestam Holst lyckades skapa en kampanj som verkligen lyft samhällsdebatten kring heteronormen. Även internationellt. För mig har samarbetet med Åkestam Holst varit enormt utvecklade både som person och yrkesmänniska. Därför kommer jag kommer också att avsluta detta blogginlägg med att tacka alla som gjorde How Hetero så framgångsrik.

Fredrik Widén, Martin Cedergren, Bella Lagerquist, Lars Baecklund, Monica Born, Andreas Ullenius, Kalle Åkestam, Jocke Labraaten, Yvan Archimbaud.
Jag vill också tacka Spotify, produktionsbolagen River Cresco, Thompson och The Brewery samt min fantastiska pressgrupp Hanna Freij, Annika Ilmoni, Tess Lindberg, Alva Nilsson och världens bästa assistent Linda Sundh.

Till sist har jag sparat de som verkligen gjort det möjligt för mig att nu vara ägginnehavare. Det är alla som twittrat, facebookat, bloggat och på andra sätt spridit How Hetero över hela världen. Tack.

torsdag 1 april 2010

Bye Bye Stockholm Pride


Så var då dagen här. Jag började mina funderingar i höstas och lämnade beskedet i februari. Att jag lämnar Stockholm Pride och mitt uppdrag som presschef. Faktiskt ett av de svåraste besluten jag kommit att göra rent karriärsmässigt. Men sannolikt ett av de bästa.

December 2008 fick jag uppdraget som presschef. Detta efter ett år inom organisationen som resulterat i ångest, ett kraschat förhållande och ett allmänt hat mot Stockholm Pride - då jag såg det som roten till allt ont som konsekvens av EuroPrides existerande. Turligt nog gick den känslan över och jag fick istället packa mina väskor och se tillbaka med en positiv känsla i magtrakten.

Samarbetet med Åkestam Holst resulterade i den världsomnämnda How Hetero-kampanjen. Vecka 31 var mitt livs mest surrealistiska och fantastiska vecka. Vinsten i Eventbarometern för störst mediegenomslag i Sverige av stads- och kulturfestivaler fick mig att gråta. MyNewsdesk med personal och vinsten som "Årets pressrum" var ren glädje.

Tack för dessa fantastiska 15 månader. Nu ska jag ägna tid åt att springa på galor och plocka hem priser. Vi ses på barrikaderna.

Fackförbundet som lanserar en skuldfälla

Kycklingdagarna är här. Med den köphysteri. Påskäggen ska fyllas med godis, DVD:s eller andra give aways. Köphysteri leder till övertrasserade kreditkort. Det leder i sin tur till detta blogginlägg.

I höstas lanserade Handelsanställdas förbund sitt nya kreditkort. Jag såg rött. Upprörd och ifrågasättande undrade jag hur i helvete ett arbetarförbund kan välja att promota att människor ska köpa saker på kredit. Rösterna emot mig och för kortet menar på att det hela är frivilligt. Men herregud. So what. Kredit leder till helvetet. Men kanske aldrig tillbaka. Ni sitter kanske hemma och hånskrattar åt "Lyxfällan" på TV3 och tänker att de är ena riktiga loosers. Men det är verklighet för många i detta avlånga land. Ett kreditkort gör att man - i alla fall om man inte kan hantera det - tappar greppen om pengars värde. Man inbillar sig att man visst har råd. Att pengarna kommer att finnas när fakturan väl landar på hallgolvet. Men med lån kommer ränta. Inget här i livet är gratis.

I en intervju med E24 får Roger Hemming, specialist på medlemsförmåner hos Handelsanställdas förbund, frågan: Är det fackets uppgift att förmedla kreditkort till medlemmarna? Svaret blir: "Man måste se till omvärlden. Ska man låna pengar av banken lånar de inte ut småsummor om man till exempel behöver nya glasögon till barnen. Alternativet är i så fall en räntefri kredit i affären och det är mycket dyrare."

Jag blir så arg att jag kokar. Om vi ska se till omvärlden så ter den sig så att unga människor nu står i skuldfällor i och med sms-lån, familjer står nakna och förnedrade i "Lyxfällan", människor tar bostadslån som kommer att ruinera dem när räntan höjs och antalet fall växer hos Kronofogden. Detta tycker tydligen Handels är en bra grej att bidra till.

Häromveckan fick jag ett brev från Handels. Typ det fjärde i ordningen. Ett brev som uppmanar mig att skaffa denna kreditfälla. Jag betackar mig från er cynism. Sluta skicka dessa brev. Jag vill inte ha ett jävla kreditkort. Hälsningar, Jessica W Sandberg.

måndag 29 mars 2010

En struts som sticker ned huvudet i sanden

LO-tidningen avhandlar idag ämnet bloggande. Och det faktum att alla företag med självaktning har en företagsblogg. Hysteriskt roligt tycker jag. Till LO räknas ju som de flesta vet min gamla arbetsgivare Handels in. Handels som freakade ut efter ett tag på den blogg som jag ansvarade för och släckte ner det hela.

De valde censur då de inte klarade av den kritik som jag levererade. Aldrig kallade jag dem usla arbetsgivare. Aldrig uppmanande jag någon att skita i facket. Jag kritiserade däremot gubbväldet som styr facken i stort och Handels i sak. Bland annat. Men kritiken var saklig och pekade på ett enormt problem inom fackföreningsvärlden. En åsikt de flesta delar med mig.

Jag träffade en före detta kollega häromdagen som berättade att det nu hölls på att skapas en policy gällande sociala medier. Mitt bloggande låg till grund för den stress för att nämnda policy saknades. De var också oroliga för vad jag kan komma att skriva nu när jag lämnat dem och därmed inte längre är hållen av risken att få sparken.

Handels energi ligger alltså på förhoppningen om att jag inte ska skriva om dem. Varför de inte önskar detta är inte så svårt att räkna ut. Men vad jag tycker är problematiskt är att de anser problemet vara OM jag väljer att skriva och därmed VAD. Istället för att se över de enorma struktur- och ledningsproblem som existerar är de rädda att jag ska skriva om dem. Det hela påminner om en struts som sticker ned huvudet i sanden.

lördag 13 februari 2010

How Hetero tar över världen. Igen.


Den här bloggen har begått bloggarnas dödssynd det senaste halvåret. Anledningarna är många och inga av dem lämpade för offentligt blottande. Dock är min tanke att den döda ska väckas upp till åtminstone konstgjord andning och börja gröta runt i sådant som jag tycker behöver gyttjas omkring i. Exklusive mitt leverne i flatvärlden. Där finns det bättre bloggar som täcker den typen av rapporteringar. Mitt tips för dagen om du vill ta del av sådant är Bitterflatan.

Så till väsentligheter. Sedan december 2008 har jag varit presschef för Stockholm Pride. Tillika pr- och marknadsföringsansvarig. Under 2009 drog jag in Sveriges bästa byrå Åkestam Holst att börja jobba med oss. Resultatet blev bland annat den världsomnämnda kampanjen How Hetero.

Det är med stolthet och tydliga minnen över alla tårar, skratt och vakna nätter som skapade inte bara det största pressgenomslaget för festivalen någonsin, utan också världens coolaste kampanj, som jag nu ser fram emot att How Hetero fortsätter ta över världen med detta case.

måndag 1 februari 2010

Jessica W Sandberg vs. Handels


I onsdags fick jag ett samtal från TV4. Jag refererade direkt i mitt huvud till att de ringde till mig i egenskap som presschef för Stockholm Pride. Att de ville snacka kring den senaste How Hetero-kampanjen som släppts i dagarna, alternativt att de ville prata om det faktum att Stockholm Pride valt MAKT som årets tema.

Så var inte fallet. De ringde gällande den blogg som jag tidigare huserat över på Handelscity - ett projekt som Handelsanställdas förbund står bakom. Handels är med andra ord min arbetsgivare.

Jag gjorde på bloggen som jag brukar. Jag sa vad jag tyckte. Framförallt berörde jag maktstrukturer inom den fackliga sfären. Jag belyste de problem jag såg. Och fortfarande ser. Att fackförbundsvärlden har organisationsproblem gör inte frågan om fackligt medlemskap mindre viktig. Ordet kamp är lika hett som att svära i kyrkan. Trots det så är det tack vare just ordets innebörd som vi i Sverige sluppit bland annat USA:s usla lönepolitik där inte ens två jobb täcker de dagliga utgifterna.

Tillbaka till min poäng. Det som skrevs på bloggen ogillades av ledningen som beslutade att lägga ner den. TV4 ringde och ville göra en grej på det - om människor i konflikt med sin arbetsgivare. Nu är inte jag och Handels i konflikt. Vi har garanterat åsiktsskillnader i frågan dock. Jag ställde såklart inte upp. Dessutom vet varenda person med några fungerande hjärnceller att man aldrig kan göra en sådan sak om man vill behålla jobbet. Bara en parentes.

Nu har också tidningen Arbetaren lyft händelsen. Och till skillnad från TV4-grejen var den helt osmaskig. Notisen konstaterade faktum - att bloggen blev för mycket. Att bloggen är nedlagd och att jag är ägare till detta åsiktsforum. Som såklart även min arbetsgivare har under ögonens lupp.

Det väcker ännu en gång den intressanta diskussionen om vad man kan skriva i sociala forum. Och vem som kan, vill eller vågar stå som avsändare. Vart går den berömda gränsen?

tisdag 19 januari 2010

Ni är mycket, mycket sjuka människor

De sjukaste, sjukaste människorna uppenbarade sig idag på allas vårt Facebook. Det har rapporteras om fejkgrupp efter fejkgrupp de senaste veckorna. Grupper som skapas med föreskriften att de är goda och vill göra skillnad - för att sedan byta namn och innehåll.

"2 kr per medlem till jordbävningsoffren i Haiti"
är den senaste i raden. Sjuk är här ett understatement. Gruppen påstod att en sponsor skulle tillkännages när gruppen slagit i taket med 200 000 medlemmar. Så idag ändras innehållet. Avsändare, enligt gruppen: Svenska Nekrofil-föreningen. Till det hela publiceras en bild av en död kvinnas kön som penetreras av ett finger. Till detta har dessa sjuka människor skrivit ännu sjukare kommentarer.

Sannolikt är detta inte nekrofiler som står bakom. Utan bara sjuka människor. Som anser att detta är humor. Vilket gör det hela ännu mer stört. Fy fan.

torsdag 14 januari 2010

Fucka könsnormen

Idag när blogginspirationen tröt började jag surfa runt på olika fackförbunds sidor för att se om något kunde få fart på mina åsikter. Eh, ja. Det visade sig ju inte vara så svårt. LO:s hemsida med sitt fula typsnitt och gälla färger gav mig huvudvärk och Handels hemsida ska jag nog inte ens börja kritisera i detta inlägg för då kommer det bara finnas utrymme för just detta. Mest provocerade för dagen gjorde mig dock Elektrikernas hemsida. Eller mer tydligt en del av den; "Tjejsidan" som de döpt den till.

Sidan är skapad i det syfte att endast 1 % av förbundets
27 000 medlemmar könsidentifierar sig som kvinnor. Med en mansdominerad kultur och vardag ansätts kvinnorna hårt med anspelningar och skämt av sexuell karaktär. Detta är den satta normen inom yrket och kvinnorna får finna sig i att köpa läget och jargongen. Elektrikerna vill nu att kvinnorna i förbundet ska ha möjlighet att träffa varandra och utbyta erfarenheter och därmed utgöra ett stöd för varandra. Gullig tanke. Åt helvete med den! Jag blir nämligen i det närmaste tokig när jag läser detta.

Vi lever i en samhällskultur som satt normer i vad som anses vara en "riktig" man och en "riktig" kvinna. I detta ingår att män aldrig tar på sig klänning, de pratar heller inte med ljus röst eller utövar andra typiska egenskaper som tillskrivits det kvinnliga könet. Som man är du matcho. Kvinnor å sin sida kan ha byxor som klänning och ha ett röstläge som spinner mellan falsett och bas. Dock bör kvinnorna inte gå alltför långt utanför deras könsbox. Då är de självklart flator. För en "riktig" kvinna vet hur man för sig och i det konceptet ingår att hålla sig inom vissa ramar. Och en flata är ju ingen "riktig" kvinna.

Matchonormen präglar mansdominerade yrken. Den som säger något annat antingen ljuger eller har noll koll. Patrikatet visar sitt absolut fulaste tryne när ett antal personer av manligt kön sätts i samma rum där de då får en direkt press på sig att leva upp till föreställningen av hur en man bör vara. Därav hö-hö-jargong och en kvinnosyn som gör de flesta med lite hjärnceller mörkrädd. Vad gör då Elektrikerförbundet för att ta sig an problemet? Jo, de skapar en tjejsida. De håller tjejkurser. Som om problemet ligger hos kvinnorna. Problemet är den norm som accepteras inom yrkeskåren. Där sexuella trakasserier - som är olagligt - bemöts med tystnad eller samma tugg från kvinnorna. För att överleva måste helt enkelt kvinnorna bli en del av manskulturen. Mannen är överordnad.

För att komma åt problemet behövs inga jävla tjejkurser. Skicka männen på kurs i beteende och mänskliga rättigheter. Släng till dem en lagbok också när ni ändå håller på.

tisdag 5 januari 2010

Heteronormens väktare

Jag är ett stort fan av Linus Fremin. Linus trädde in i mitt liv under sin tid som reporter på Resumé vilket sammanklingade med mitt presschefsskapStockholm Pride. Linus Fremin har ett språkligt uttryck, en personlig utstrålning och en värderingsbox som får mig att önska mer av honom. Hela tiden. Jag vill andas och vandra längs hans meningsbyggnader. Hell, jag vill vara hans meningsbyggnader.

Via hans blogg hittade jag heteronormens väktare. "Bloggen som förkovrar dig i den ädla konsten att argumentera mot homosexualitet" är centret där en påstådd socionom och kommunfullmäktige skanderar om det sjuka i att inte kvala in i heterofacket. Här påstås att homosexualitetens konsekvensanalys stavas självmordsförsök, HIV och barnlöshet. Andreas som författaren heter springer själv till någon tomte för reparativ terapi, som helt enkelt går ut på att "bota" homosexualitet. Tjena självförnekelse. Jag blir jävligt provocerad av både bloggägaren och blogginnehållet. Samtidigt kan jag inte hjälpa att tycka synd om en människa som bär ett sådant uppenbart självhat.

Men det är inget annat än skandal att denna person äger makt att fatta samhällsavgörande- och livsavgörande beslut i sina yrkesroller. En sorg för de människor som korsar hans sjuka åsikter.