I senaste SIFO-mätningen rasar förtroendet för Mona Sahlin och jag undrar hur någon ens kan vara förvånad. Efter att Socialdemokraterna och Miljöpariet ingått tvåsamhet och lämnade tredje partnern Vänsterpartiet utanför relationen, ändrades väljarsympatierna och Alliansen skrattade hela vägen till jobbet.
Redan innan detta var officiellt höjde jag varningsflaggan. Att Miljöpartiet och Vänsterpartiet - kanske framförallt Peter Eriksson och Lars Ohly - inte är varandras största fan är ingen hemlighet. Däremot gäller det att kunna göra konsekvensanalyser av de beslut man fattar och därmed också kunna lägga undan meningsskiljaktigheter. Här menar jag självklart inte att partierna ska överge sina värderingar och hjärtefrågor. Det ska vara skillnader partierna emellan - det är det som skapar mångfald och utvecklar vårt samhälle. Jag tänker snarare på hur man går till väga.
Målet för alla tre partierna i opposition är att 2010 överta makten från Alliansen. Att Miljöpartiet helst rular själva med sossarna är inte det minsta konstigt. Vänstern skulle helst också styra Sverige utan att behöva kompromissa med Miljöpartiet. Men det är så himla underligt att Mona Sahlin inte kunde förutse den känslostorm som jag - med liten inblick i LO- och vänsterfalangen - kunde, i och med uteslutandet av Vänstern.
Partiernas inkompetens att utåtsett stå enade kommer att vinna valet 2010. Till Alliansen.
lördag 15 november 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar