Vad är egentligen extremt?

Stockholm Pride är en festival som kombinerar en politisk agenda med glam och upplevelser. En festival som sätter fokus på hur olika människor blir bemötta baserat på vem de vill leva med eller har ett könsuttryck som går utanför det förväntade.

Stockholm Pride sätter det här året förstoringsglaset på heteronormen. De oskrivna regler och förväntningar som finns gällande kön och sexualitet. Och hur denna box begränsar människor, i synnerhet hbt-personer, i vardagen och vilka konsekvenser som kommer med detta fyrkantiga synsätt.

Jag får ofta frågan om varför vi måste vara så extrema. Varför Pride Paradens deltagare, som manifesterar genom Stockholm på lördagen under festivalveckan, måste skylta med sin sexuella läggning.

Jag vill vända på frågan. Vad är egentligen extremt? Är det rädslan över att eventuellt inte få jobbet man söker, och därför mörkar att man lever med en partner av samma kön? Är det att jag varje gång jag åker tunnelbana måste överväga om jag ska följa normen, eller bryta den genom att hålla min flickvän i handen – och därmed riskera att bli uttittad och ifrågasatt. Var det extrema det som mötte de två killarna i Gamla stan i vintras, gåendes hand i hand, där promenaden hem slutade med att en av dem blir upptryckt mot en vägg och får en pistol intryckt i munnen.
Är det extremt?

Hur ofta lyfter media upp frågan kring heteronormen och de sociala strukturer som vi byggt in gällande kön och sexualitet? Hur ofta ifrågasätter de varför den manliga VD:n som en dag kommer in på kontoret i klänning, i folks ögon, antingen blivit galen eller är bög? Eller hur kommer det sig att fallet med pistolen i munnen endast resulterade i en notis?

Vi – som individer och samhälle, som makthavare och opinionsbildare, som normbrytare och normföljare – måste alla ta ett ansvar för de strukturer som vi kontinuerligt cementerar. Vi måste våga stanna upp och ifrågasätta oss själva, våra reaktioner och beteende. Först då kommer vi också att bli medvetna om vad som verkligen är extremt.