Självmord på den svenska arbetskraften

På Newsmill debatterar tre sociologer om den nuvarande ersättningsnivån på a-kassan och dess framtida konsekvenser för de arbetslösa där ersättningsdagarna tickar ned i antal dagar och kronor - och i förlängningen också konsekvenserna för den svenska arbetskraften och ekonomin.

De tre sociologerna lyfter den - för mig - så självklara frågan om vad som händer med människor när vi, förutom att sakna syfte i sysselsättning, också hela tiden betyngs med den psykiska stressen i att inte klara sig ekonomiskt. Författarna utgår från den svagare gruppen bland arbetslösa där dessa hamnar längre och längre bak i anställningsattraktivitet utefter att fler kvalificerade i samhället blir utan jobb under den nuvarande finanskrisen.

När a-kassan sänktes lanserades detta med retoriken att arbetslösas motivation nu skulle öka att söka jobb. Regeringen utgick alltså från att majoriteten av de som saknar arbete inte vill ha ett nytt - utan hellre ligger på soffan och cashar in statens medel. En beklämmande syn på sina medborgare om ni frågar mig.

Att vara arbetslös - oavsett CV - är en psykisk nedbrytningsprocess. För varje dag sjunker självkänslan och tron på egenvärdet. I dagens samhälle är vi dessutom så starkt förknippade med vad vi arbetar med - eller pluggar till - att titeln "arbetslös eller arbetssökande" blir till ett bevis över att man inte duger på den aktuella arbetsmarknaden.

Sänkt självkänsla leder snabbt till det faktum att man per automatik blir mindre intressant för arbetsgivarna. För vem vill anställa en människa som kliver in på anställningsintervjun och lyser av tvivel på den egna personen eller kvalifikationerna? Att därtill behöva fundera kring om man kommer att klara sig ekonomiskt denna månad försämrar personens psykiska hälsa kraftigt - och därmed också arbetsförmånga.

Regeringens syn på arbetslösa är som att begå självmord på den svenska arbetskraften.