Medierna har de senaste dagarna rapporterat om polisens knarkrazzia under Grammisgalan och artiklarna fylls av upprörda artister och samhällsdebattörer som menar på att detta är skandalöst.
– De är ju så jäkla anala. Ingen kan softa. Vad tror du att musikbranschen är uppbyggd av? Palsternackor? säger Andreas Kleerup till Aftonbladet.
I dagens Metro säger samma man;
- Alla vet hur det är på Grammisgalan.
Allas vår kriminolog Leif GW Persson säger till tidningen att det hela är ett PR-knep från polisens sida;
– Det är ett enkelt sätt att komma in i tidningen. Där sitter alla bänkade och det är klart att någon dragit lite kola, så man får säkert någon.
Inte någonstans ifrågasätts hur sjukt detta egentligen är. Att normen är - i alla fall enligt Kleerup & C:o - att det är självklart att artister använder narkotika. Och att de ska lämnas ifred av den enkla anledningen att de är på fest.
GW Persson kallar det hela ett PR-trick - jag ser det som en indikation att du inte kan förvänta dig någon särbehandling bara för att du råkar vara ett känt namn på en direktsänd firmafest.
Men medierna lyfter inte debatten om den uppenbara självklarheten som artisteliten verkar äga. Att det knarkas inom musikbranschen ska vi tydligen bara köpa, inte ifrågasätta eller problematisera.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
1 kommentar:
Det är en ganska pinsam drogromantik från artisternas sida. Artister ska vara svåra, de ska använda alkhol som andra använder vatten och de ska använda alla droger. Det hört till yrket.
Tror de själva i alla fall.
Själv blir jag generad av det sättet att tänka. Vrider på mig en aning och försöker att inte se på min egen musiksamling där troligtvis en majoritet av artisterna öppet använt droger.
Att det ska vara så svårt att nå den där kreativiteten utan en massa skit? Det är märkligt...
Skicka en kommentar