De tre F:en gällande partnervåld

Jag förvånas, förfasas och fascineras över de åsikter som just nu kastas ut i cyberspace gällande Tito Beltran och Papa Dee. Frågan kring deras skuld - eller snarare oskuld. Bloggvärlden är fylld av åsikter och argument och intressant nog också övertygelser. Övertygelser som predikar de två artisternas oskuld och att stackarna är utsatta för en komplott. Kvinnorna som anmält ifrågasätts - i Titos fall ifrågasätts varför barnflickan inte anmält tidigare - i Daniel Wahlgrens case får den före detta flickvännen bära ok och utmålas som hämndlysten, då heller inte hon anmält artisten under den tid de levde ihop.

Okunskapen är slående. Har man den minsta lilla koll på frågan om övergrepp vet man att detta tyvärr snarare är regel än undantag. Mörkertalet är gigantiskt när det kommer till anmälningsfrekvensen hos personer utsatta för partnervåld. Mäns våld mot kvinnor är procentuellt den största gruppen där partnervåld förekommer - och i detta inlägg kommer jag fokusera just på dessa.

Skuldfrågan är här det centrala. Partnervåld börjar sällan - för att säga aldrig - med att du träffar en person som du blir kär i, ni blir tillsammans och dag nummer två får du ta emot ett slag. Psykisk och fysisk misshandel handlar om makt och kontroll. Det är en lång nedbrytningsprocess som succesivt gör att det destruktiva blir det normala. Det är helt plöstligt det enda du har att referera till och det som präglar din vardag. Varför lämnar personen inte då bara förhållandet? Svaret är enkelt. Identiteten är mer eller mindre förlorad. Din partners förgörande av ditt Jag har gjort att det som numera är Du är ett skal av skuld, skam och osäkerhet. Dessutom befinner du dig i en beroendeställning till personen du lever med.

När då dessa - i de flesta fall - kvinnor faktiskt vågar gå ut och berätta om misshandeln är det de som misstänkliggörs. Inte gärningsmannen.

Om det nu var så hemskt, varför gick du inte?
Men han som är så trevlig, är det inte så att du överdriver lite?
Äh, en smäll är väl inte misshandel.

And so it goes on.

När hjärnlösa tomtar i bloggsfären som denna ifrågasätter kvinnorna blir jag heligt förbannad. Hur mycket tivoli tror ni på allvar att kvinnor tycker att det är att berätta att hon blivit misshandlad, våldtagen eller utsatt för andra typer av övergrepp? Livet är ingen dokusåpa där kvinnorna vinner 15 minuters berömmelse genom att våga sätta ljus på detta enorma samhällsproblem. Istället är det de som får bära korset av skam för att de inte lämnade relationen. Kärnfrågan är: Hur kommer det sig att den som alltid skuldbeläggs är det kvinnliga offret?!